Tal av Jan Björklund i Järva den 10 juni 2018

Det talade ordet gäller.

Ängslighet. Ängslighet inför framtiden. Det har hittills dominerat den här valrörelsen.

Det är ett race to the bottom där det tävlas om vem som kan övertrumfa vem i att måla upp en mörk bild av Sverige och komma med det ena mer extrema förslaget efter det andra. Varken värderingar eller internationella konventioner står i vägen för ytterligare utspel om att stänga Sverige. Det är en tävling om att gå hårdast fram, att vara skarpast i sina formuleringar, att använda mest svärta i sina filmer i sociala medier. Några vill inskränka asylrätten, andra vill skapa ett samhälle byggt på att angiveri.

Statsminister Stefan Löfvéns utspel om att skicka in armén i förorterna tyder på panikstämning inom socialdemokraterna. Jag har jobbat i armén i tolv år, jag har både utbildat och varit chef för en infanteribataljon som är tränad för storstadsmiljö. Ett sådant förband är livsfarligt för en motståndare i väpnad strid, men att sätta in en sådan enhet i en svensk förort och tro att det skulle åstadkomma integration är helt omdömeslöst.

Jag tror att få av de partier som nu tävlar om att övertrumfa Sverigedemokraterna vill skörda resultat av en valrörelse som fortsätter i den tonen som den har startat.

För några år sedan hade vi i Sverige svårt att tala om invandring och integration. Det var tabu att tala om skyldigheter eller problem. Många partier var rädda att uppfattas som främlingsfientliga. Och jag erkänner gärna att vi är många som har ansvar för det, även mitt eget parti. Men nu har pendeln svängt totalt. Om man förr endast talade om att allt var guld och gröna skogar så talar man nu bara om problem.

Vad hände med förnuftet? Vad hände med anständigheten? För några år sedan sa Stefan Löfvén att Sverige håller på att gå sönder. Jag tror han har fel. Det är inte Sverige som håller på att gå sönder, det är Socialdemokraterna.

Vårt land är fullt kapabelt att lösa samhällsutmaningar, om vi bara ägnade tiden till det istället för att tävla om vem som har hårdast problembeskrivning och hårdast förslag.

Jag har varit med länge i politiken och jag kan inte komma på i något skede där debatten varit så uppskruvad som idag. Alla springer åt samma håll. Bollen sätts i rullning och samhällsklimatet hårdnar. Pendeln som slår stannar nästan aldrig i mitten. En samhällsdebatt som bara handlar om antingen eller och som brister i nyanser, det är en samhällsdebatt som överskattar politiker och underskattar medborgarna.

Sverige behöver en mer nyanserad samhällsdebatt. Som inte bara handlar om hårda tag och som inte bara handlar om migration.

För den viktigaste frågan är inte vem som ska vinna racet till botten. Den stora framtidsfrågan är hur Sverige ska vinna racet till toppen.

Jag tror att den extrema samhällsdebatten är symptomatisk med den tid vi lever i. Höger- och vänsterpopulismen vinner mark. Många europeiska länder har misslyckats med några av de stora samhällsutmaningarna; att hantera integrationen, flyktingkrisen och finanskrisen så har det skapat ett missnöje som mörka krafter nu utnyttjar för att välta omkull hela den liberala samhällsmodellen.

I Italien bildar nu två populistpartier regering. I Polen inskränks mänskliga rättigheter. I Ungern, ett land som för bara några decennier sedan kvävdes under kommunismen, där kvävs nu demokratin steg för steg. Mitt framför våra ögon håller ett europeiskt land på att förvandlas till en alltmer auktoritär stat.

Mörka krafter vill att länder sluter sig, de är emot internationellt samarbete och de vill att varje land enbart ser till sig själv. De inför protektionistiska tullar, de lämnar internationella överenskommelser; klimatavtal och frihandelsavtal, de ökar den politiska styrningen av medier och domstolar och de vill försvaga EU. De kallar sig nationalister, men det som förenar dem alla är inte att de älskar sitt land, utan att de avskyr liberalismen.

Jag älskar Sverige, det är vårt land och vår nation, men jag är livrädd för den politiska nationalismen, som gång på gång lett till så mycket lidande.

Hotet mot vår liberala samhällsmodell här hemma kommer nu från tre håll; från högerextremismen, men också från vänsterpopulismen och från islamismen.

Mitt politiska engagemang har aldrig känts viktigare än idag. För jag tror inte på ett polariserat samhälle.

Jag vill höja varningens finger; för om de extrema krafterna tillåts dominera så kommer Sverige att glida isär. Och det hotar den liberala samhällsmodell som ger oss frihet.

Det är allvar nu. Valet den 9 september är ett vägval mellan en liberal framtid och en framtid där högerextremister och vänsterpopulister sätter tonen. Mitt Sverige ska inte glida isär. Mitt fria, öppna och toleranta Sverige ska hålla ihop.

För mig är inte världen svart eller vit. För mig är det inte så att antingen är man för fri invandring eller så stänger man gränsen helt. Det rimliga ligger ofta någonstans däremellan.

Utmaningen är att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det är uppenbart att 2015 kom det för många flyktingar för att Sverige skulle klara av ett värdigt mottagande och en rimlig integration. Min slutsats är att vi kan inte gå tillbaka till de migrationsregler som vi hade före 2015. Men vi ska inte heller stänga våra gränser. Vi måste lösa flyktingfrågan tillsammans med övriga länder i Europa så att fler tar ansvar. Sverige ska hjälpa människor på flykt och vi ska dra vårt strå till stacken, men Sverige kan inte ensamt lösa Europas flyktingproblem.

Migrationspolitik är svårt i praktiken därför det handlar om att avgöra vilka som ska få stanna här och vilka som inte får det. Det finns i längden bara en rimlig princip för dessa beslut; de som har asylskäl och skyddsskäl får stanna och övriga kommer att behöva återvända.

Regeringens hantering av de unga vuxna afghanska männen som kommit till Sverige är därför olycklig. Dessa 9000 personer har inte asylskäl. Vi måste ha ett system som gäller lika för alla. Flyktingpolitiken handlar om människoöden som ofta väcker starka känslor. Asylbeslut måste grundas på lagstiftning och domstolsprövning, inte på att politiker kör över domstolsbeslut med amnestier för vissa grupper när opinionen kräver det.

Det måste vara möjligt att både vara medmänsklig med dem som flyr från krig och samtidigt ställa krav på andra länder att ta ansvar.

Det måste vara möjligt att föra en human flyktingpolitik men också ställa krav på integration.

Svenska folket är i grunden toleranta. Jag tror att det finns en tyst majoritet, i synen på invandring. Vi får inte låta dem som har ytterlighetsåsikter bestämma debattklimatet. De som har en extrem åsikt får kanske likes i sociala medier, men de representerar inte majoriteten.

Vårt land kallas ibland för landet lagom. En del tycker det låter tråkigt, men det är den attityden som håller samman ett land. Det behövs en samling i mitten av svensk politik. För det handlar om sans och balans.

Så frågan är;

Vill du ha enkla svar på migrationen? Rösta då på någon annan, för jag tänker inte ge det. Sverige behöver en migrationspolitik som både bygger på humanism och på realism.

Migration och integration hänger ihop. Det är inte så konstigt. Om vi inte har ordning på migrationen så klarar vi inte integrationen. Klarar vi inte integrationen blir det svårt att få stöd för migration.

Och vi har utmaningar. Det handlar om jobb och språk och det handlar inte minst om jämställdhet. Det oacceptabla hedersförtryck som många flickor och pojkar lever i hör inte hemma här. Den otrygghet och kriminalitet som många tvingas uppleva måste bekämpas.

Människor ska få en chans att försörja sig själva. Att känna friheten det innebär att ha en egen lön. Där bland höghusen. Och där bland villorna.

Människor ska få känna självständigheten det innebär att göra sig förstådd på svenska. Där bland höghusen. Och där bland villorna.

Människor ska få ta del av friheten att leva i ett jämställt samhälle. Där bland höghusen. Och där bland villorna.

Människor ska få känna trygghet i att rättsstaten finns till för alla. Där bland höghusen. Och där bland villorna.

Och nu tänker ni kanske att Björklund ska tala skola? Det är precis vad jag tänker göra.

För skolan är viktigast – både för att våra barn ska lyckas och för att Sverige ska lyckas. Där bland höghusen. Och där bland villorna.

Det finns ingen bättre integrationspolitik än en skola i världsklass.

Det finns inget mer brottsförebyggande än en skola i världsklass.

Det finns ingen bättre jobbpolitik än en skola i världsklass.

Det finns ingen större frihetsreform än en skola i världsklass.

Kunskap och bildning är viktigast för att motverka extremism och intolerans.

Den här pendeln som slår i debatten, där alla springer åt samma håll och där ingen sticker ut. Den finns ju inte bara i debatten om invandring. Jag minns när vi liberaler började ifrågasätta den socialdemokratiska skolpolitiken redan på 90-talet. Många blev rasande och en del har fortfarande inte förlåtit oss för att det kom en röst som sa att vi behöver betyg, vi behöver välutbildade lärare, vi behöver ordning och studiero.

Jag har alltid ogillat att alla skulle tänka, tycka och göra samma sak. Jag tror att det har med min mamma att göra. Som flydde undan nazismen. Som såg USA och västvärlden som frihetens försvarare när socialdemokrater inte vågade ta ställning mellan USA och Sovjet.

Och jag känner igen det från när jag växte upp. I Skene så förväntades alla gå samma väg. Alla skulle jobba på fabriken. Alla skulle bli sossar.

Idag är jag stolt över att vi tog fighten för kunskapsskolan så tidigt.

Mina barn har det rätt bra förspänt. Med en mamma som gått på universitetet. Med en pappa som fått chansen att göra klassresan. Med föräldrar som kan prata svenska. Som kan hjälpa dem med läxorna och som orkar tjata om skärmtid.

Jag är orolig för dem som inte har det. För de som kommer från hem utan studietradition. Som inte kan prata svenska. Eller som av olika anledningar har föräldrar som inte har förmågan att hjälpa sina barn.

Det handlar om förväntningar. Och jag vet vad jag talar om. För där jag växte upp fanns inte förväntningar hemifrån på skolarbetet. Det var lärarna som stod för det. Det spelade ingen roll om du var barn till klassens enda akademikerfamilj, om du var textilarbetarunge från Skene som jag själv eller barn till arbetskraftsinvandrarna från Finland. Lärarna hade samma förväntningar på oss alla.

Och jag fattade inte det då att det mina lärare gav mig var det finaste man kan ge en annan människa. Det är lite mer av frihet.

Det är det här som är skolans stora uppgift. Att ge den friheten till de barn som behöver friheten allra mest. Klyftan mellan mina barn och barn som idag inte har den friheten. Många av dem är nyanlända. Den klyftan måste slutas. Det är därför liberaler sätter skolan först.

Vi firade Nationaldagen häromdan. Själv var jag på Skansen och firade med min äldste son. Och kanske är det just på Nationaldagen som man stannar upp och reflekterar lite extra över sitt land. För mig spelar det ingen roll om jag är i Stockholm, om jag åker hem till Västkusten eller om jag är i Norrland där min fru växte upp. Det är en ynnest att få leva i Sverige. Vi har uppnått så mycket, kommit så långt och har så mycket att vara stolta över. Men en lärdom historien visar oss är att det som tar generationer att bygga upp kan i omvälvande tider snabbt raseras.

Jag vill att mina barn, Jesper och Gustav, ska växa upp i ett fritt, öppet och jämställt land. Och att deras barn och barnbarn en dag i framtiden ska kunna vara stolta för att Sverige fortfarande bär dessa värderingar. Men det är den här framtidsbilden som nu hotas av de krafter som vill rasera allt det som kännetecknar en liberal demokrati.

Jag har varit med i många valrörelser. För många tycker en del. Men denna är speciell, det är mycket som står på spel. Höstens val handlar inte om skattesatser, eller om att skruva i statliga system, eller vem som kan säga fler poliser flest gånger. Den handlar om något mycket större. Valet handlar om vilka värderingar som ska hålla ihop det Sverige som våra barn ska leva i. Och jag kan inte komma på något som skulle vara viktigare än det.

Så valet handlar om mina barn. Men inte bara om dem. Valet handlar om barnen i Spånga. Om flickorna och pojkarna i Tensta. Om att de ska få leva i frihet, i ett jämställt Sverige med ett öppet sinne. Ett land där barn får vara sig själva och gå sin egen väg men där de samtidigt står fast förankrade i en gemenskap som är större än de själva. Att få vara en del av det svenska samhället.

Så när jag sitter på Nationaldagen och ser den blågula fanan vaja över Skansen så tänker jag på min mamma. Hon med det öppna sinnet. Hon som aldrig var rädd för människor, men som alltid var rädd för extremister.

Och jag tänker att det finns inte något viktigare än att försvara friheten. För Jesper och för Gustav. Och för alla andra ungar i vårt land, oavsett varifrån de kommer och oavsett vart de är på väg.

Tack!