Moskva ska inte styra över vår säkerhetspolitik

”Putin vill inget hellre höra än att Sverige ska avstå från samarbete med Nato av hänsyn till Ryssland. Då är det ju nämligen inte Sverige och det svenska folket som ensamt väljer sin säkerhetspolitiska väg, utan också Moskva”, skriver Allan Widman (FP).

I en bisats i sin artikel på SVT Opinion nämner Sven Hirdman Rysslands ”aggression” mot Ukraina.

Annars är den en enda lång anti-västlig tirad om hur hotat, utsatt och kringränt Ryssland känner sig. Och hur krigshetsande, aggressivt och inkonsekvent USA:s, Natos och även Sveriges uppträdande är.

Uppmaningen att söka säkerhetspolitisk inspiration från Olof Palme framstår närmast som absurd. Palmes utrikespolitik var värderingsstyrd. Han tog ställning mot förtryck, mot stormakters övergrepp samt för demokrati och frihet. Hirdman vill reducera svensk säkerhetspolitik till att ”hålla Sverige utanför krig”.

Rysslands politik under Vladimir Putin utgör det enskilt största hotet mot fred och säkerhet i vår del av världen.

Efter de väpnade angreppen på Georgien 2008 och Ukraina fortsätter landet att konsekvent kränka och ömsom hota sina grannar med kärnvapen.

Parallellt med detta sluter sig landet politiskt och ekonomiskt. Idag saknar Ryssland såväl fungerande politisk opposition som pressfrihet och förtrycket av etniska och sexuella minoriteter ökar konstant. Inte på någon punkt inger den ryska politiken förhoppningar.

Tvärtom blir den vådliga kombinationen av demokratiskt underskott och snabbt ökande militär förmåga tydligare för varje dag.

Medan en del säkerhetspolitiska bedömare varnar för att Europa nu kan befinna sig i ett förkrigstillstånd bedyrar Hirdman att det inte finns några ”sakliga skäl” till att Ryssland skulle överväga några angreppshandlingar mot EU eller Nato.

Jag är inte säker på att Estland, Lettland och Litauen fullt ut delar den bedömningen.

Alldeles särskilt inte som Hirdman själv förklarar att den ”rysk-ukrainska konflikten” bottnar i Sovjetunionens upplösning.

Det framgår inte tydligt om han menar att Ryssland till följd härav har rätt att annektera före detta republiker i det sovjetiska imperiet, men det framstår som en ursäkt.

Det är knappast överraskande att Sven Hirdman får stöd från Vänsterpartiets Stig Henriksson. Enligt Henriksson är den militära alliansfriheten Sveriges ”Grand Strategy”.

Faktum är att neutraliteten bara fungerat eftersom vi alltid varit beredd att tumma på den.

Den tyska transit- och permittenttrafiken av soldater samt baltutlämningen är väl goda exempel på hur ”grand” denna utrikespolitiska linje varit. Det neutrala Sverige var alltid varit berett att kröka rygg inför despoternas hot.

Varken enskilt eller tillsammans med Finland kan Sverige anta allvarliga säkerhetsutmaningar från rysk sida. Längre har dock den säkerhetspolitiska verklighetsinsikten inte kommit än att vi nu ”vill bygga säkerhet med andra”.

Den nya regeringen griper också efter alla möjligheter till samarbete med Finland, Norden, EU och Nato. Samtidigt slår den envist fast att den militära alliansfriheten ska bestå. Denna politik är dubbelt riskfylld.

För Ryssland framstår ju samarbetsivern som att Sverige fördjupar sina militära relationer med likasinnade och glider bort från en traditionell säkerhetspolitisk linje.

Men å andra sidan är regeringen inte beredd att ingå något försvars- eller säkerhetssamarbete som innehåller bindande garantier. Allt samarbete förutsätts ju upphöra i händelse av krig och bara Sverige ska försvara Sverige.

Faktum är att Sverige borde ha anslutit sig till Nato redan för tjugo år sedan. Då hade ingen tvekan rått om var vi hör hemma. Tillsammans med andra demokratiska stater hade vi kunnat bygga upp ett fullgott försvar.

Det folkliga stödet för en sådan politik växer sig nu allt starkare.

Och inte minst därför återkommer Hirdman gång på gång till att den ”ökar spänningarna” i Östersjöområdet. Därmed tillfredsställer han också Putin.

Den ryske presidenten vill inget hellre höra än att Sverige ska avstå från samarbete med Nato av hänsyn till Ryssland.

Då är det ju nämligen inte Sverige och det svenska folket som ensamt väljer sin säkerhetspolitiska väg, utan också Moskva.

Allan Widman (FP)