Lina Nordquist är ny sjukvårdspolitisk talesperson för Liberalerna

Hej Lina, ny sjukvårdspolitisk talesperson för Liberalerna! Vem är du? Berätta lite om din bakgrund!

Jag är född och uppvuxen i Hälsingland, men flyttade till Uppsala för drygt tjugo sedan för att bli apotekare och fastnade med stövlarna i den Uppländska myllan. Efter några år blev jag blodtrycks- och diabetesforskare vid Uppsala universitet. På labbet på Biomedicinskt centrum blev jag kär i Fredrik och vi fick så småningom Lukas och Hampus.

När Monica Zetterlund valde att börja sjunga på svenska sägs det att hon sade ”Jag kan inte sjunga om New Orleans, för jag har aldrig varit där. Jag vill sjunga om mina egna platser”. Så känner jag för politik: jag gräver där jag står och försöker förbättra de brister jag ser. Som förälder inser jag nödvändigheten av en trygg start i livet och som anhörig vikten av trygghet för utsatta människor, god sjukvård och ett värdigt slut. Som forskare ser jag brister i utvecklingen av nya läkemedel och behandlingar. Som invånare vill jag veta att vår gemensamma kassa används försiktigt och med ansvar.

Varför är du liberal?
Politik är att gång på gång välja vilket samhälle vi ska leva i. Jag valde Liberalerna, för jag tror att varje människa behöver frihet, samtidigt som jag tror att det krävs en gemenskap och ett starkt skyddsnät för att alla ska få den friheten.

Människor måste få tänka, tycka, vara olika. Inga glastak, men starka skyddsnät. Staten får inte styra det vi själva klarar av, men den måste ovillkorligen lyfta oss när livet behandlar oss illa. Om människor ska kunna växa, lära, skyddas från brott, leva med sjukdom eller funktionsnedsättning, eller ta sig bort från krig, institutionsboenden och våldsamma relationer, då behövs en gemenskap – inte en stat som kväver och detaljstyr, men en som stöttar oss när vi behöver det.

Vilka är de största utmaningarna i sjukvården?

Sjukvården måste fortsätta framåt. På de första sjukhusen var en tredjedel av alla anställda präster – det fanns inte mycket att göra för svårt sjuka, annat än att vårda själen. Det var inte bättre förr. Vi kan göra oerhört mycket mer idag, och vi måste bli bättre på att ta vara på innovationer och göra oss av med arbetsmetoder som inte fungerar – men vi behöver också se mer till hela människan än vad vi gjort på länge. Vi är människor som måste få vara delaktiga även när vi blir sjuka, våra anhöriga behöver stöd och även sjukvårdens anställda måste få en bättre vardag.

Därför Styrning: har vi råd att detaljstyra som vi gör? Vad tvingar vi egentligen människor att göra med sin tid?

Sen är jag övertygad om att vi har tuffa Prioriteringar att ta tag i: vården kan hjälpa allt fler, allt bättre. Vilka ska vi prioritera?

Hur ska du bidra till göra Sverige till möjligheternas land?

Politik är att gång på gång välja vilket samhälle vi ska leva i. En politiskt förtroendevald kan aldrig välja okunskapen, utan måste söka upp smärtpunkterna, gå dit det gör ont för att söka lösningar. Jag valde Liberalerna, för jag tror att varje människa behöver frihet, samtidigt som jag tror att det krävs en gemenskap och ett starkt skyddsnät för att alla ska få den friheten.

Staten får inte styra det vi själva klarar av, men den m å s t e lyfta oss när livet behandlar oss illa.

I sjukvårdspolitiken vill jag att innebörden av ”Den hippokratiska eden” får styra. Att aldrig skada. Om möjligt bota. Ofta lindra. Alltid trösta. Idag är alldeles för stora delar av sjukvården utformade efter systemet, inte efter individen.

Jag vill att lagar ska vara omtänksamma. Myndigheter måste stötta och ge möjligheter. Jag vill utforma varje lag, myndighetsuppdrag och regleringsbrev för att trygghet, frihet och möjligheter ska prägla våra liv – vilka vi än är, varifrån vi än kommer, vare sig vi är friska eller sjuka.

Och jag är övertygad om att jag kan göra min del för att vi ska nå dit, bara jag läser och lyssnar noga för att förstå andras vardag, och bara jag aldrig ger mig.