Kvinnor förlorar på S lönepolitik
Söndag 8 mars 2015
Inom mansdominerade näringslivet betalar man för utbildning. I kvinnodominerade offentliga sektorn, som politiker ansvarar för, lönar sig inte utbildning, skriver FP-ledaren Jan Björklund.
Sverige är ett av världens mest jämställda länder. De liberala reformer som genomförts i vårt land under drygt 100 år har skapat förutsättningar för det. När välfärdsstaten byggdes ut under 1900-talet skapade det möjlighet för kvinnor att kliva in på arbetsmarknaden och själva bli löne- arbetare. Välfärdsstatens utbyggnad innebar i praktiken en frihetsrevolution för Sveriges kvinnor.
Men trots att vi står oss starkt i en internationell jämförelse så har vi fortfarande utmaningar framför oss. Det gäller inte minst på arbetsmarknaden, där kvinnor fortfarande tjänar mindre än män. De akademiska yrkena inom den kvinnodominerade offentliga sektorn värderas generellt sett lägre än yrkena inom den mansdominerade privata sektorn.
En jämförelse mellan en gymnasielärare, som ofta är kvinna, och en civilingenjör, som ofta är man, ger vid handen att civilingenjören tjänar väsentligt mycket mer trots att universitetsutbildningarna är lika långa. I Sverige lönar sig inte utbildning lika bra för en kvinna som för en man.
Kvinnor med akademisk utbildning som arbetar inom den offentliga sektorn är de största förlorarna på lönepolitiken i Sverige i modern tid. För en del yrkesgrupper skiljer det inte mycket mellan den ingångslön som en nyutexaminerad akademiker får och den slutlön som samma akademiker erhåller när hon går i pension. Karriärmöjligheterna är ofta få och lönespridningen liten. Faktum är att det inte finns något land i EU som har en lägre lönespridning än Sverige.
När det finns få möjligheter till lönekarriär så minskar drivkraften att anstränga sig, jobba och ta ledningsansvar. Vidare-utbildning lönar sig sällan. Vi ser till exempel ett högt söktryck till sjuksköterskeutbildningen i dag men samtidigt råder det brist på specialistsjuksköterskor, till stor del eftersom det inte lönar sig med vidareutbildning. Det kan ta decennier innan en specialistsjuksköterska tjänar in sin vidareutbildning, ibland görs det inte ens innan personen går i pension. Detta är naturligtvis inte rimligt.
Det är politiker som är ansvariga för att utbildning inte lönar sig inom den offentliga sektorn. I näringslivet betalar man dem som investerat i sin utbildning, men det gör man inte i offentliga sektorn. Kvinnor med akademisk utbildning har länge förfördelats. Detta är i grunden en ideologisk fråga och skiljelinjen mellan liberaler och socialister blir tydliga i lönebildningen. Vänsterpartierna vill inte att utbildning ska löna sig och vill inte prioritera akademiker framför LO-grupper. Den socialistiska synen som varit förhärskande bland socialdemokrater och LO är att löneskillnader är orättvisa. Men utbildning måste få löna sig. Ur ett liberalt perspektiv är det okej att människor tjänar olika.
Att utbildning inte lönar sig är en förlust för den enskilde individen. Det är också en förlust för hela samhället. Behovet av utbildning och kompetens inom välfärdsyrken är stort när stora årskullar går i pension.
För att utbildning bättre ska löna sig drev Liberalerna fram en ny lönesättning för lärare under vår regeringstid. Karriärstegen blev fler och följdes av löneförhöjningar på 5 000 eller 10 000 kronor i månaden. Lönespridningen ökar därmed och karriärmöjligheterna blir fler.
Det är den vägen vi måste gå. Fler karriärsteg ger kvinnor fler möjligheter på arbetsmarknaden. Det är dags att politiker slutar vara rädda för lönespridning. Akademiker ska få betalt för investeringen i sin utbildning – det måste även gälla kvinnor i offentlig sektor.
Jan Björklund