Jag skäms över vissa ungas bortskämdhet
Måndag 8 juni 2015
Att vissa unga ser det som en ”rättighet” att ”få” ett roligt jobb är en olycklig attityd för Sveriges tillväxt. Vi måste återupprätta ett förväntanssamhälle där medborgarna gör sin plikt, skriver Birgitta Ohlsson, FP.
Svala Firus, psykolog på Arbetsförmedlingen, beskrev i Expressen (27/5) somliga ungdomars attityd till arbete. Även om de flesta är ambitiösa finns de utan förväntningar på sig själva, men med enorma förväntningar vad samhället ska erbjuda utan motprestation. Hur vissa ungdomar mest fokuserar på sina ”rättigheter” och att ”få” ett roligt arbete med bra lön utan större egen ansträngning.
Hon skriver ”förmågan att stå ut med ointressanta arbetsuppgifter är minimal, acceptansen för en låg ingångslön obefintlig och det kanske mest allvarliga: de har ingen plan B. Att de själva har ett eget ansvar för sin försörjning har inte föresvävat dem och att de blir försörjda av samhället under sin arbetslöshet är något de inte reflekterar över, än mindre är tacksamma för”.
Debattinlägget orsakade diskussionsbomb i sociala medier. Forskare som Roland Paulsen uppmuntrade slackerbeteendet (DN, 29/5) ”varje gång en ungdom väljer bort ett reklamjobb är det ett framsteg för hela mänskligheten”. Maska på jobbet, vägra utföra arbetsuppgifter på betald arbetstid, se lönearbete som förlegat framhävdes som goda ideal. Det är allvarligt, då 100 000 mellan 16-24 år varken arbetar eller studerar. Det är en olycklig attityd för ett Sverige som måste klara konkurrens från dynamiska ekonomier i Asien, där länder som var utvecklingsländer för 30 år sedan går om vad gäller tillväxt.
Vi andra skräms och skäms när ”gör din plikt kräv din rätt” förvandlats till bortskämdhetssamhälle hos vissa där rättigheter utan skyldigheter och ansträngning blir till moraliskt ideal. För att råda bot måste vi skapa ett förväntanssamhälle, där rättigheter och skyldigheter kopplas till förväntningar. För även om arbeten ändras över tid så är inte arbetslinjen död som Per Schlingmann förkunnat, däremot måste den fyllas med mening.
Alliansen vann plånboksperspektivet, men förlorade den större ideologiska diskussionen varför ekonomisk frihet handlar om framtidsoptimism, möjliggör klassresor och varför höga förväntningar på alla oavsett bakgrund är nyckeln i ett fungerade samhällskontrakt. För liberala feminister har ekonomiskt oberoende varit grund för kvinnors frihet att forma sina drömmar. Vi vet sambandet när Sverige på 70-talet införde individualiserad beskattning ökade gifta kvinnors arbetskraftsdeltagande från 50 till över 80 procent på tio år.
Ibland tycks inte förståelsen bland unga för kopplingen mellan framgångsrika företag och god välfärd ens vara tydlig. När jag var ordförande för Liberala Ungdomsförbundet (1999-2002) hade jag ett mantra inför högstadie- och gymnasieelever jag mötte. ”Ju fler människor som arbetar, desto fler människor blir skattebetalare och därmed mer pengar till skola, vård och omsorg.”
Basmatematik kan tyckas. Ändå var det en aha-upplevelse för enskilda elever och jag blev raskt ifrågasatt av andra. Unga som inte sett kopplingen att mormor får värdig äldreomsorg, att cancersjuka ges rätt vård, att världens mest generösa föräldraförsäkring och universitet utan terminsavgifter kostar pengar som vi kollektivt genom vårt arbete betalar. Vill vi leva i ett anständigt samhälle, där alla oavsett föräldrars tjocklek på plånbok, har rätt till gratis skola och universitet, då måste alla bidra.
Våra nordiska länder bygger på tillit och ömsesidigt förtroende. Förväntningar på att medborgare ska göra sin plikt och kräva sin rätt med ett samhällskontrakt baserat på jämlikhetsideal. Vi som vill värna detta och välfärden vårdar jobb och vurmar för arbetslinjen.
Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot (FP)