Döden kom till min skola

I tisdags förvandlades Campus Risbergska, där jag en gång spelade blackjack i korridorerna, till en fruktans plats. På samma gräsplätt där skolkampen ”Krampen” avgjordes står nu anhöriga och sörjer. Men i ett hav av mörker reser sig ett ljus: I kris och sorg är Sverige ett land som kommer samman. Vi måste hålla fast vid hoppet, skriver Johan Pehrson i DN debatt.

Tisdagen den fjärde februari 2025 blev en svart dag för Örebro och Sverige. Campus Risbergska, som ska symbolisera kunskap och nya möjligheter, blev i stället platsen för ett brutalt massmord, ogrip­bara trauman och krossade livs­drömmar. Det kollektiva trauma som Örebro och Sverige upplever kommer att ta lång tid att läka. Få av oss kan föreställa sig den fruktan som måste ha spridit sig innanför väggarna på vad som en gång varit min egen gymnasieskola.

Jag kommer inte här i några korta stycken ställa ut nya löften. Den tiden kommer. Men jag lovar att vi kommer göra allt vi kan för att stärka säkerheten och tryggheten i våra skolor. Politiken bär det yttersta ansvaret för att skapa förutsättningar, genom lagstiftning, resurser och maktmedel. Men det räcker bara så långt det fylls och bärs upp av människor, våra värderingar och handlingar i vardagen. Ett Sverige med trygghet och framtidsdrömmar kan bara bli möjligt om ingen av oss vänder bort blicken från de medmänniskor som behöver vår hjälp.