Allan Widmans tal i riksdagsdebatten om Nato

Herr talman! Det är med en väldig ödmjukhet man står här i dag. Det är ett viktigt beslut. Och som flera talare har varit inne på är det ett beslut som kommer att prägla generationer framöver i vårt land.

Herr talman! Det finns ingen annan enskild åtgärd som på ett så avgörande sätt stärker svenska folkets säkerhet som ett medlemskap i Nato gör. Våra övriga försvarspolitiska samarbeten och hur många procent av bnp vi anslår till försvaret väger väsentligt mycket lättare.

Många av mina företrädare här i talarstolen har talat om artikel 5, den så kallade musketörsparagrafen. Den är viktig, kärnan i Washingtonfördraget. Men vi måste samtidigt komma ihåg att artikel 5 bärs upp av den ständigt pågående försvarsplanering som alliansen genomför. Den planeringen kommer också att hjälpa oss att strama upp vårt militära och civila försvar, herr talman. Vi kommer att uppmuntras i mindre utsträckning till långsiktiga utvecklingsprojekt och mer till krigsduglig bekämpningsförmåga här och nu.

I rapporten från den säkerhetspolitiska analysgruppen som kom i förra veckan står det att ”alliansfriheten har historiskt tjänat Sverige väl”. Jag vill hävda motsatsen. Vi har under lång tid, många decennier, inte haft någon trovärdighet i fråga om vår alliansfrihet i Rysslands ögon.

Herr talman! Jag stod för några år sedan tillsammans med Hans Wallmark på en höjd ute på Österlen, vid Ravlunda skjutfält, och såg B52:or som flugit nonstop från USA simulera minutläggning i Hanöbukten. Därefter landsteg elva olika Natoländers militära förband på stranden. Det var inte något som bara vi såg. Det såg även Ryssland. De vet att vi har spelat under täcket med USA och Nato, och de har vetat det länge.

Samtidigt som vi har varit nära men inte i Nato har vi saknat de säkerhetspolitiska garantier som alliansen erbjuder. Det innebär att vi under lång tid har befunnit oss i ett säkerhetspolitiskt ingenmansland, utan garantier och utan trovärdighet när det gäller vår alliansfrihet. Det är precis en sådan situation som Ukraina har befunnit sig i och fortfarande befinner sig i, herr talman.

I allianslösheten finns också ett grundläggande drag av ensamhet. Små länder får när det hettar till ofta böja sig för övermakten. Det gjorde Sverige under andra världskriget. Tyska soldater for kors och tvärs genom vårt land. Och efter krigets slut lämnade vi ut balter till Sovjetunionens militärmakt. Vi var också ett av de absolut få västländer som erkände Sovjetunionens annektering av Estland, Lettland och Litauen.

Det har hetat att ett svenskt Natomedlemskap skulle innebära att vi lämnar vår traditionella nedrustningslinje, vårt fredsarbete och vår diplomati. Jag tror att det är precis tvärtom, herr talman. Jag ser en svensk ansökan om medlemskap i Nato som de sista stegen vi tar in i den fria världen.

I debatten hävdas det ibland att vi nu kommer att tvingas ha permanenta Natobaser och kärnvapen på vårt territorium. Kärnvapen är naturligtvis en känslig fråga. Sverige kommer att ha sitt motstånd mot dessa vapen kvar. Men det går samtidigt inte att bortse från att vi i en tid då Vladimir Putin mer eller mindre regelbundet hotar att använda kärnvapen, bland annat mot oss, också behöver ett paraply att stå under.

Nato är, till skillnad från till exempel EU, ingen överstatlig organisation. Den kan inte bestämma vad enskilda medlemsländer ska göra. Det finns alltid ett nationellt veto.

Jag har en förväntan om att regeringen i dag kommer att besluta om en så kallad ren ansökan om medlemskap i den transatlantiska alliansen. Men jag vill instämma i påståendet att jag inte tror att Nato har några andra förväntningar på Sverige än man har på Danmark och Norge. Innebörden av det är att vi, när vi väl är medlemmar, kan formulera vår relation till Nato och, vilket flera har varit inne på, undanbe oss sådana investeringar och lokaliseringar, herr talman.

Många har talat om vilka reaktioner som nu kommer att komma från Ryssland. Konventionellt militärt har Ryssland händerna fulla i den lilla del av Ukraina som man för ögonblicket opererar i. Men visst kan det komma påverkansoperationer, hybridattacker och så vidare.

Men det är också viktigt att komma ihåg att vår kanske mest känsliga tid nog ändå ligger bakom oss just nu. Det är under den här våren och de månader som vi har diskuterat som ett fönster har varit öppet för Ryssland när det gäller att kunna påverka svensk politik. När regeringen i eftermiddag väl fattar sitt beslut om att ansöka stängs det där fönstret en smula.

Flera har varit inne på att det har gått fort. Jag kan instämma i det, åtminstone på slutet, herr talman. Men jag kan också konstatera att den svenska regeringen ganska sent såg tecknen i skyn. Ganska sent uppfattade man att Finland var på väg. När Sauli Niinistö den 3 mars i år satt hos Joe Biden i Vita huset var det en tydlig signal, som vi tyvärr inte uppfattade. Så sent som en vecka därefter var det traditionella svaret från Socialdemokraterna precis detsamma: Nej, Natomedlemskap är inte aktuellt. Det är något som man har upprepat de senaste decennierna i något olika versioner men med samma innebörd.

Nu är vi på väg in, herr talman. Och det går inte att bortse från att vi när det gäller Nato kan få en motsvarande problematik med demokratiskt underskott som det som uppstod vid Sveriges snabba ingång i EU på 90-talet. Jag vill vara tydlig med att ansvaret för detta vilar helt på det socialdemokratiska partiet. De har aldrig tillåtit en diskussion i sak om Nato. Det har viftats bort. Mona Sahlin sa: inte under min livstid. Peter Hultqvist har sagt: inte så länge han är försvarsminister. Nu får man ta ansvar för det här.

Avslutningsvis: Den 11 april kl. 08.15 på morgonen, i ett fönsterlöst rum på Försvarsdepartementet, ska Peter Hultqvist slutligen ha vänt i fråga om sin inställning till Nato. Jag citerar honom, herr talman: Vi hade vänt och vridit på alla pusselbitarna men insåg att det fanns inget annat alternativ.

Det uttalandet påminner mig lite om biskop Brask, som också uppfattade sig vara nödd och tvungen till ett visst agerande. Men jag hoppas att försvarsministern, under de veckor och månader som nu följer, uppbådar större entusiasm för att ingå i den här alliansen. Det är trots allt han som ska förhandla för oss på vägen in.

Herr talman! Jag har aldrig tidigare så innerligt önskat yrka i en debatt som i dag, men jag vet att jag inte kan göra det.

Här kan du se hela debatten i efterhand.