Widman(L): Den ryska regimen har redan förlorat

Protesterna mot kriget och mot den officiella lögnen är ett nederlag. Den ökade repressionen blir bara en bekräftelse på detta och saknar helt förutsättningar att återskapa någon sorts intern stabilitet. Det skriver Liberalernas försvarspolitiska talesperson, Allan Widman idag på DI debatt.

Själva kriget i sig är också redan förlorat. Den ryska, så fruktade krigsmaskinen har förlorat sina motståndares respekt. När flygbombningar och kryssningsrobotar initialt inte förmådde ge några avgörande framgångar visade den sin fumliga vilsenhet. Ändlösa, stillastående kolonner och tusentals övergivna fordon vittnar om den ryska demoraliseringen.

Precis som det växande missnöjet på hemmaplan blir den ökade terrorbombningen mot civila ukrainare, kärnkraftverk och sjukhus bara ett tecken på ökande desperation, på att det verkliga kriget redan är förlorat. Om Putin, i sina verklighetsfrånvända föreställningar, till sist också spelar kärnvapenkortet kommer förlusten bara att bli än mer uppenbar och oåterkallelig.

Även om Putin mot alla odds skulle nå fram till någon sorts officiell kapitulation från Kievs sida, kommer kriget att fortgå. Mindre intensivt, möjligen mindre blodigt, men mycket långvarigt. Självklart minns både Putin och hans generaler det sovjetiska intåget i Afghanistan. En snabb militär ”seger” som sedan följdes att ett tioårigt utnötningskrig. Sedan fick det mäktiga Sovjetunionen löpa hem från ett av världens fattigaste länder med svansen mellan benen. Och Ukraina är ändå något helt annat i storlek, styrka och motståndskraft.

Skulle stoppat Putin 2008

Världen skulle naturligtvis ha satt stopp för Putin redan efter Georgien 2008. Då var han och den ryska militärmaskinen långt svagare än idag. De sanktioner som den fria världen riktar mot Ryssland och det stöd som ges till Ukraina är nu långtifrån riskfritt. Samtidigt måste vi understryka att det inte blir lättare att rå på honom längre fram. Rysslands tydligt uttalade mål att återskapa politiskt inflytande inom hela det område som utgjordes av Sovjetunionen har legat fast i tjugo år. Och man har dessvärre kommit ett gott stycke på denna väg.

Och det är ju när vi stirrar in i diktaturens brutala anlete och ser dess offer som vi på allvar förstår värdet av det vi har; fred, frihet, och välstånd. Världens alla demokratier måste fortsätta att sluta sig samman till försvar av dessa värden.

Den debatt som de senaste veckorna rasat om svenskt medlemskap i Nato eller inte, är i grunden både meningslös och tröttsam. Att tillsammans med andra likasinnade stå upp mot sådana vedervärdigheter som nu utspelar sig i Ukraina är en fundamental självklarhet. Inför sådant kan ingen demokrati förhålla sig neutral. Därmed har vi moraliskt inget egentligt val. Alla förstår att Sverige hör hemma i Nato och borde ha gått med för många år sedan. Att i denna stund välja något annat är att sätta partipolitiska intressen framför anständighet och internationell solidaritet.

Ukraina visar också värdet av att kunna bjuda motstånd när det verkligen gäller. Alla fria och suveräna stater måste rusta sig för att kunna stå emot angrepp från dem som vill härska över och förtrycka oss. Allt för länge har Sverige litat på det bedrägliga lugn som rått efter det Kalla krigets slut och de tomma löften som utfärdats från Kreml. Nu måste vi på egen hand och tillsammans med andra se om vårt hus.